Okej, trolololo! Jag kanske inte är så jävligt fin, men jag försöker att vara mig själv så gott det går och inte förändra mig. För det är de där små ''felen'' som gör oss till den vi är idag.

Snart ska jag gå och se på OC på femman. c: Taggad till konsären.

  Har en ny väska, eller. Den är egentligen inte ny. Köpte den på H&M i gävle för ungefär.. 180 kronor.

Fin/ful?

  Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee
j!

Nu snart ska jag åka och se på en gitarr konsär - Kommer lova att knäppa mycket bilder!

Trulololo :>

Vet ni något gulligt namn man kan använda sig utav?

Jag har så svårt att komma på användarnamn när jag ska bli medlem på vissa saker.

Man jag tycker exempel att Syltburk är ett sött namn. Eller Kaffekopp eller Tepåse? :D Sen kan man ju använda sig utan saker, exempel. Mobilsmycke? Skinnsoffa?

Eller så tar man sitt namn. Typ. -Maya

Lätt! Men så svårt att komma på i stunden.

Jag tycker det är roligt att komma på något random namn. Typ Kawao? :D

Har ni något tips?

Som ni märkt har bilderna minskat, och texten blivit allt mycket längre. Men det är bara för att jag helt enkelt inte orkar knäppa kort just nu!

Yup, jag är fortfarande sjuk - Så jobbigt! Men i alla fall.

Jag är en smått rock tjej, okej, jag klär mig inte så. Älskar att klä mig i fluffiga t-shirtar och tajta leggings. Men i alla fall. I skolan vågar jag inte gå som jag vill , jag vågar inte ha på mig de kläderna jag vill, och inte heller den stilen.

Det är som om jag är två olika Mayor. En som är glad, sprallig och trevlig. Och en som är tyst, flummig men ändå sig själv.

HAH. Sitter här och är dö rädd att det ska flyga in en fågel, har öppet fönster ._.

Hoppas ni har det bra.

Okej, jag kan inte skriva som jag känner just nu. För nu är jag både uppriven och ledsen, och det slutar ju inte bra? Men seriöst. Skaffa er en hobby eller håll käft? Fattar ni inte att jag märker när ni smäller igen dörrar eller skriker på varandra om vardagliga saker. Okej, jag förstår om inte Jon fattar men JAG. HA!

Skrattretande.

Jag hör er snacka om att vi inte har råd med ditt och datt. Att ni - vi är fattiga.

Vet då hur mycket skuld ni lägger på mig? Jag tackar ner till vecko pengen som endast är 35 kronor. Igår när jag tappade en tand fick jag en tjuga. Men jag sa att jag inte ville ha den.

Fattar ni nu?! Vad jag offrar, jag vill ha en kamera, en ny bra bättre kamera. Men istället ger jag kameran till er. Kameran som inte ens finns. Men som kanske skulle funnits här bredvid mig om jag inte gav er pengarna.

Jag vill fan inte nu heller att ni ska få skuldkänslor, för jag vet hur hårt det är. Men snälla?! TÄNK. Vi har suttit isolerade hoss mormor och morfar i två år, endast för att ni så himla gärna ville bo i ett HUS. Radhuset duger inte, och inte lägenheten och nejnej, inte villan. Hus ska det va! Fyfan. Jag vet inte hur många gånger vi flyttat - kan det vara 12? Det är så jävla många gånger att inte ens fingrarna räcker till. Men fattar ni nu, varför jag sitter och GRÅTER ? Jag mår Helt Enkelt Inte Bra. Inte bra när ni skriker på varandra, när min bror är på mig eller när jag är tvungen att gå till en skola där ingen vill ha mig?

Gud, jag är ledsen, men jag kan inte bara .. sitta här. Jo det kan jag, för det gör jag. Men jag kan inte prata. Har världens knöl i vänster sida om halsen. Det gör så ont!

Jag känner för att bara sätta mig ner och skriva om hur jag mår.

Jag har kännt på hur smärta känns, hur hat, hur ilska och hur kärlek känns. Men av alla dessa känslor har smärtan kännts värst, och längst. Den sitter alltid där, längst in i min mage och väntar på att få komma ut.

När jag kom ner nyss, och skulle äta. Så låg det en, två, tre lappar på bordet. Men såklart på den översta lappen stod det ''Ansöknings blankett ''

Jasså, tänkte jag då. Vem ska börja vad? Men sen började jag läsa och så stod det Maya (Efternamn)

Och jag tänkte: Vem fan är det?

Och ja, det låter ironiskt men mitt namn stod där, och jag hade glömt det.

Mina föräldrar har alltså skrivit på att jag ska ansöka om att börja i en ny skola! Och hur ska jag tackla det ?!

Det är just därför jag ligger raklång på sängen och bara funderar. Vill jag verkligen det här? Jag är inte glad i min skola, det kan vem som helst se. Men just att börja i en ny skola, det låter så främmande i mina öron. Så långt bort ifrån verkligheten.  Men så är det alltid, med allting. Jag väljer att bromsa vid målsnöret. Jag är så nära att bli frisk igen, bli hel. Men ändå backar jag tillbaka för att jag är rädd. Samtidigt som min laptop sitter, glödande het i mitt knä så ligger, bokstavligen jag ner. Om jag ska vara ärlig så vill jag nog inte, jag vill nog inte se mig själv ramla ner i skiten igen. För vem bryr sig? Alla har vant sig vid tanken. Alla utom jag.