Direktlänk till inlägg 11 april 2011
Jag känner för att bara sätta mig ner och skriva om hur jag mår.
Jag har kännt på hur smärta känns, hur hat, hur ilska och hur kärlek känns. Men av alla dessa känslor har smärtan kännts värst, och längst. Den sitter alltid där, längst in i min mage och väntar på att få komma ut.
När jag kom ner nyss, och skulle äta. Så låg det en, två, tre lappar på bordet. Men såklart på den översta lappen stod det ''Ansöknings blankett ''
Jasså, tänkte jag då. Vem ska börja vad? Men sen började jag läsa och så stod det Maya (Efternamn)
Och jag tänkte: Vem fan är det?
Och ja, det låter ironiskt men mitt namn stod där, och jag hade glömt det.
Mina föräldrar har alltså skrivit på att jag ska ansöka om att börja i en ny skola! Och hur ska jag tackla det ?!
Det är just därför jag ligger raklång på sängen och bara funderar. Vill jag verkligen det här? Jag är inte glad i min skola, det kan vem som helst se. Men just att börja i en ny skola, det låter så främmande i mina öron. Så långt bort ifrån verkligheten. Men så är det alltid, med allting. Jag väljer att bromsa vid målsnöret. Jag är så nära att bli frisk igen, bli hel. Men ändå backar jag tillbaka för att jag är rädd. Samtidigt som min laptop sitter, glödande het i mitt knä så ligger, bokstavligen jag ner. Om jag ska vara ärlig så vill jag nog inte, jag vill nog inte se mig själv ramla ner i skiten igen. För vem bryr sig? Alla har vant sig vid tanken. Alla utom jag.
Förlåt att jag inte har bloggat på sistånde. men det har varit såååååhääär mycket met skolan och livet och skit, att jag fullkomligt struntat i att blogga. felfel! så kommer jag länga in lite random inlägg, utan bilder förstås, eftersom kameran är bo...