Kärleken är som att stå nere på asfalten i paris och kika upp på eiffeltornet, och veta att man är för rädd att åka upp. Men man gör det ändå. Endast för att få se ut över Frankrike. På kanalen som rinner och på det stora slottet. Man gör allt för att bemöta det man älskar.

Jag vet inte om vi är tillsammans, säg mig - är vi det? Det känns som det, som om alla pusselbitar är på plats i mitt liv när jag är med dig. Att det är du som gör mig lycklig. Det är du som har fått ihop mig med alla skit killar. Det är du som har hjälp mig igenom mina dystra dagar. Eller är det bara så att jag vet att du också mår dåligt? Är det därför jag börjar grubbla om vi verkligen är tillsammans?

Inte för jag tror det. Men jag vet allt om dig. Vilken favorit färg du har, vilken mat du gillar .. vilken stil.. allt! Fast. Nej! Vi är nog bara vänner, för bra vänner att jag får de här tankarna. Men varför pirrar det då i magen? Varför blir jag så avundsjuk när andra söta tjejer kommer? Det är verkligen så svårt. Så svårt med kärlek. Du gick i alla fall utan att säga hejdå. Det var som om du lämnade en stor ångest i mig. Säg mig, är det kärlek ? .