Direktlänk till inlägg 2 april 2011
Ibland när man pratar tar orden slut. Man vet inte hur man ska kunna beskriva känslan man känner. Det är som om någon har rivit ut ens hjärta, trampat på det för att sedan lämna det kvar på gatan. Men vad spelar det för roll? Mitt hjärta var ändå så slitet. jag är ledsen att jag mår som jag mår. Jag försöker må bra! Men ni ser hur det går? Inte allsallsalls bra. För nu står jag här ensam kvar, lämnad. Barn i min ålder skulle önska sig saker som fem miljoner miljader kronor, en till önskning eller fred på jorden. Jag skulle önska att jag fick tillbaka alla jag förlorat. Som Totte.... Du är den ända som verkligen betytt nåt för mig. Men du skadade mig, både när du dog.. och när du bet mig. Jag menar.. det var väll inte så farligt? Jag drömde bara en massa mardrömar och såg dig i syne och sånt.. men det är väll bara helt naturligt? Efter du Lämnade mig, oss. Så fick jag otur i livet. Med kärleken, vännerna och familjen. Det var du som höll ihop oss. Det var du som skapade harmoni. Men nu gör du inte det. Det är som om.. när du åkte.. att du lämnade kvar en stor klump i mig. Du var bara borta så plötsligt. Så det ända jag ber om, är att få klappa dig igen, känna din blöta tunga emot min kind eller din underbart mjuka päls emot min näsa för att sedan dra in din fina doft. Jag saknar dig. Men inte lika mycket som förut. Jag har vant mig vid tanken att vara ensam. Det är rätt skönt. Fast nu har jag ju Bettsy.. hon är nog min andra del. Fast, den bättre halvan. Hon har läkt mina sår Totte. Som du gjorde förut. Jag är så glad att jag har fått haft dig i mitt liv. Och att du sitter där uppe i hund himmelen och vinkar med din söta lilla tass. Bara så du vet sitter jag här nere, på asfalten och blickar uppåt. Håll ut totte. Snart kommer jag också dit .
Förlåt att jag inte har bloggat på sistånde. men det har varit såååååhääär mycket met skolan och livet och skit, att jag fullkomligt struntat i att blogga. felfel! så kommer jag länga in lite random inlägg, utan bilder förstås, eftersom kameran är bo...