Direktlänk till inlägg 27 mars 2011
Ni anar inte hur jobbigt det är att inte få höra sitt namn. När han kramar mig.. jag orkar inte ens tänka tanken på att jag ljuger för honom. Allt jag gör är skådespeleri - Allt.
Jag lägger mina händer runt hans nacke och borrar in mitt huvud i hans axel. Han lägger sig händer på min ryggrad och ler emot min nacke.
- Varför är hela du så underbar?, mumlar jag frågande.
En typisk replik från en utav mina filmer.
- Margot, flinar han och tittar ner på mig, eller i alla fall på min hjässa.
Jag längtar efter att han ska kalla mig mitt riktiga namn.
- Du är helt underbar, säger han kort och kysser min panna.
Nej, det är jag inte - vill jag säga. Men gör det inte. Jag drar mig stället ifrån hans armar och vänder bort blicken, utåt, mot horisonten.
Mitt långa, choklad bruna. lockiga hår sjunker ner på ryggraden och jag biter mig i underläppen.
- Jag.. Jag ska nog hem, mumlar han snabbt och pekar mot bilen bakom oss.
- Ja, självklart, säger jag snabbt och stoppar ner händerna i fickorna, självklart..
Han vänder sig om, går emot bilen, trycker upp förarsätet och sätter sig ner.
- Vi syns, säger han kort och smäller igen bildörren och backar sedan ut och åker iväg.
Jag tittar efter honom, en lång stund innan jag också vänder hemmåt. Alla hus i kvarteret är röda, utom mitt. Det är stort och vitt. Egentligen är det inte mitt hus, utan Isabellas. Jag bor här nu för att .. ja, jag gömmer mig ifrån pressen.
Det är ganska konstigt att pappa valde att gömma mig i Kalifornia. Det skulle ha räckt med något mindre, som .. frankrike?
Jag drar ner dörr handtaget och kliver in. Sedan stänger jag dörren lika snabbt och tar försiktigt av mig skorna. Jag hör hur Isabella kommer emot mig.
- Vad har du varit? Jag har ringt, och ringt och ringt!
Jag tittar ner i golvet.
- Jag var bara ute, på en.. dejt
Isabella tittar frånvarande på mig och börjar skratta.
- En dejt?! Mitt i natten?! Det här är oacceptaget Samantha Marie Fork.
Äntligen någon som kallar mig mitt riktiga namn. Åh juste. Isabella är min faster..
- Ja, förlåt.. han skulle hem.. och vi.. vetu? Glöm det bara.
Isabella ruskade på huvudet och gick in till vardagsrummet. Så jag passade på att gå upp på balkongen. På något sätt gillade jag att sitta där mitt i natten.. och bara se ut över Kalifornien. Jag är ju inte den som tittar upp direkt...
Förlåt att jag inte har bloggat på sistånde. men det har varit såååååhääär mycket met skolan och livet och skit, att jag fullkomligt struntat i att blogga. felfel! så kommer jag länga in lite random inlägg, utan bilder förstås, eftersom kameran är bo...